Lera talar för sig själv

Orup rehabsjukhus i Skåne

får mitt högsta betyg. Där har jag gått på utredning och behandling efter min stroke. De behandlar patienter med hjärnskador av alla slag.

De har en unik metod, de jobbar i team där hela människan -patienten- blir sedd, lyssnad på, utredd, och de ger den hjälp man själv vill ha, det man behöver. De pushar på tills man kan formulera vad man behöver och de hjälper en att se de problem man försökt negligera. Den mentala omgivningen på Orup är trygg, man känner sig omhändertagen utan att vara styrd och hjälplös. Man vågar så småningom se även de bitar som skrämmer, formulera problem som tidigare känts oöverstigliga och obegripliga. Man vågar utvecklas, de sätter inte upp gränser för hur långt man kan komma, utan de sätter rimliga mål som man kan nå och hjälper till med strategin för att nå dem. Men man får göra jobbet själv och det bidrar till känslan av ökande självständighet.

Hjälp till självhjälp är ett vanligt begrepp som många slänger sig med lite hur som helst, men på Orup har de faktiskt gjort verklighet av begreppet.

Jag har förstått att Orup varit på tal att flytta, att ändra på. Jag hoppas innerligt att det aldrig blir av, för den mentala trygga omgivningen skulle inte bli samma på Lund. De fysiska omgivningarna på Orup bidrar till känslan av trygghet, där finns ett lugn, en brist på stress och en miljö både inne och ute som är fri från alla de jobbiga stimuli som finns på t ex Usil.

När jag kom till Orup hade jag en ryggsäck full med misstänksamhet, negativa förväntningar och försvar, som jag byggt upp under barnaårens ofrivilliga kontakter med vården. Det var ju lite annorlunda då jämfört med nu. På 60-talet var väl synen på barn lite mindre empatisk och man funderade inte på vad barn själva tyckte om den vård de utsattes för. Jag har oturen att ha en ovanlig missbildning av höftlederna, så jag fick stifta kontakt med Härnösands Vanföreanstalt som 14-åring. Vi kan lämna de upplevelserna därhän, det räcker att säga att efter det var min uppfattning om vården grundmurat negativ.

Jag har försökt att ha så lite kontakt med vården som möjligt i mitt vuxna liv. När jag har varit tvungen att kontakta vården, har min misstänksamhet kanske varit ivägen för mig ibland.

Så Orup kändes som en stämpel till, nu är jag inte bara handikappad, nu har jag en hjärnskada också. Jag var beväpnad upp till öronkanterna och det tog tid för teamet att nå fram till mig. Jag är bara glad att de tog sig den tiden och resultatet av behandlingen är dels att jag mår bättre, jag kan hantera sviterna av stroken och jag kan hantera mitt framtida liv bättre. Det kommer att leda till att jag går tillbaka i arbete och kan försörja mig själv och vara så självständig som jag var innan stroken. Jag hade kanske kommit dit själv, utan Orup, men det är inte alls säkert och det hade helt klart tagit mycket mer tid och oerhört mycket mer kraft och jag hade hunnit montera ner mycket av mitt liv i processen. Det hade blivit mycket svårt att ta sig ur alltihop själv och jag hade helt klart inte haft samma bra förutsättningar som jag har nu.

(Tips till Region Skåne – jag hade kostat oerhört mycket mer pengar om jag INTE fått behandling på Orup!!!)

Det fina med Orup är nämligen att hela människan blir sedd. Alltihop, alla olika aspekter gås igenom och man kan få hjälp med allt det som har blivit svårt när man har fått en hjärnskada, oavsett vilka förmågor man fått problem med. De ser hela människan i hela sin situation. För mig personligen var det värt mycket att de tar ansvar för alla problem de finner i utredningen och under behandlingen. Ingenting lämnas åt sidan, inga lösa trådar som man sen får nysta själv. Det gav mig trygghet, att jag inte kunde hamna mellan några stolar, utan hela jag var med på Orup, inte bara min hjärna. ^^

Proudly powered by WordPress. Theme developed with WordPress Theme Generator.
Copyright © Lera talar för sig själv. All rights reserved.
eXTReMe Tracker