Jag hade nöjet att träffa en ny liten person igår, som nyss fyllt 1 år. En glad och sprudlande dam som tittar med gillande på allt i omgivningarna, ständigt ler åt alla – och får ett leende tillbaka från alla – och tycker allt är roligt. En drömbaby att ta hand om med andra ord. Men även drömbabies kan vilja vara vakna när det är läggdags. Jag fick minnesbilder från när jag själv skulle få mina barn att sova när de var små. Det var ett väldigt dragande av barnvagn över knölig matta. Men med tiden löste sig sovproblemen av sig själv på något sätt. De enda problem jag kommer ihåg sen var när de var 6-7 år, när de ville sova hos mig för att de drömt nåt otäckt. Att sova i samma säng som två aktiva små troll som sparkar och vrider sig och ligger nära och klänger, är en mission impossible. Men det gick över det också, med tiden.

Numera är de 25 och 26 år och sover utan min hjälp.

Igår slog det mig att små barn och vuxna har ju mycket gemensamt. Jag önskade plötsligt att jag hade ett litet barn att prova på, huruvida det fungerar att sitta i samma rum som barnet som ska sova, läsa en bok, inte möta barnets blick, som man gör med hundar man vill markera för att de ska vara lugna och sitta stilla. Bara sitta där, tråkig, och trygghetsgivande. Markera space, som Ceasar med hundarna säger, signalera ointresse, inte titta på barnet men ge lugn genom att själv vara lugn som kall honung. Torde inte barnet somna då?

vackert gör, brukade min mormor säga. Jag håller med. Jag har varit på glaskurs i skåne och lärt mig att gjuta i glas. En hel vecka med en grupp okända människor, god mat och hård säng. Jag har haft roligt och lärt mig det jag ville lära mig.

I samma lokal fanns en grupp som lärde sig att bränna Raku. De flesta i den gruppen hade väl gjort nånting i lera tidigare, men de var mestadels rätt nya i lerbranschen. Jag märkte speciellt två tjejer som var nybörjare som gjorde mycket vackra föremål. Den ena av dem stod och såg missmodig ut näst sista dagen. Jag frågade hur det var och om hon var nöjd med sina saker och hon svarade att jo, nja, .. nånting lite vagt. Jag frågade om jag kunde få se vad hon gjort och hon visade mig 5 föremål varav 4 var så vackra att jag blev förvånad. Jag blev förvånad för att hon verkade lite tappat-smöret.
Jag pratade med henne om det och påpekade att det var jäkligt fina grejor hon hade åstadkommit. Jag fick klart för mig att hon var nybörjare och då var det ju ännu mera slående, hade hon varit erfaren och etablerad lerkletare så hade det ju varit lite mindre förvånansvärt att hon hade gjort så fina saker. Hon hade lyckats bäst av alla i rakugruppen, hon hade bra känsla för form.

Igår innan jag åkte hem från kursen gjorde jag ett litet experiment för att ge henne en tankeställare. Jag frågade hur mycket hon trodde att hennes vackraste Rakubrända ask skulle kosta om den stod på ett konst/hantverks-galleri till försäljning. Jag skrev upp på ett papper vad jag väntade mig att den skulle kosta på galleri, medan hon funderade och funderade.

Hon funderade färdigt och sa sen 150. Hundrafemtio? skrek jag, det var ju så way off att det var skrattretande att höra, 150??? Jag visade min papperslapp och där hade jag skrivit 3700 – 5400 kr. Prisintervallet hade ju att göra med hur känd upphovskvinnan är, hur fint galleriet är och hur penningstinna kunder de har. Men oavsett så borde priset inte komma under 2000 kr någonsin. Rakubränning är oerhört vackert, svårt och tidskrävande. Varje sak har tagit flera dagars arbete och många saker går sönder i processen, eller blir dåligt glaserade. Man ska ha betalt för spillet och tiden, inte bara för arbetet. Men aldrig hade jag trott att hon skulle säga 150 kr.

När jag såg denna oskyldiga och försynta varelse stå där och se så vacker ut som bara den kan som har en vacker själ, så återställdes min tro på mänskligheten en bit.
Hon trodde på allvar att den skulle kosta bara 150 kronor, att det var ett rimligt pris. Oh My Goddess!!
Jag skulle utan vidare ha lagt upp 3700 kronor för den. Men hon vill inte sälja, den ska vara en gåva till nåt av hennes barn. Attsingens.

Jag vet inte om jag vill visa henne verkligheten eller låta henne fortsätta vara så där vacker och oskyldig. Känsla för lera och glasyr har hon då i överflöd. Jag kan bara hoppas att hon fortsätter att göra grejor. Jag sa inget mer, hon får välja själv hur hon vill se på det.

Men jag kan se den där asken framför mig. Vill ha!!

Jag har inte skrivit nånting på ett tag. Jag har haft ett tvåveckors långt skov av hyperpara. Det innebär att jag blir trött, sover urdåligt, jag vaknar varannan timme vissa nätter, måste gå upp och kissa varannan timme. Njurarna slutar ha koll och allt jag dricker rinner i princip ut igen. Jag slutar att bry mig om saker, jag vet att jag vill göra saker, som kliva upp och äta frukost på morgonen, men det krävs att någon annan säger åt mig eller att något annat händer som är svårt att ignorera, för att jag ska så att säga komma igång. Jag kan sitta och titta på tv för att få typ tiden att gå, vill egentligen skulptera men jag blir ändå sittande.

Jag analyserar detta för brinnande livet, vad är det som händer? Jag är inte för trött för att kliva upp ur soffan, jag vet att jag vill kliva upp ur soffan, jag är inte deppad, jag är inte kraftlös. Det saknas bara en signal från viljecentrum. Det känns som om jag är en båt vars kapten säger gira babord! och styrman säger gira babord, utan att svänga rodret. Order given men intet händer.

Jag antar att det beror på att det höga kalkvärdet påverkar alla nervsignaler i kroppen. Man verkar deprimerad, utan att verkligen vara det. Man är initiativlös. Man har massa goda idéer, men gör ingen verklighet av dem. Kaptenen vet var han vill färdas, men styrman har glömt hur man styr. Signalerna ges men de går inte fram.

Jag går inte ens på gymmet. Jag var där igår efter ett långt uppehåll. Jag tänker varje morgon att jag ska gå till gymmet, men jag kommer inte dit. Fast jag vill gå dit. Jag kämpar med mig själv, men jag får inget svar. Det är en märklig upplevelse som jag trodde att jag skulle slippa för alltid, när de opererade mig. En lång tid efter operationen kändes allt jättebra. Jag mådde bättre och bättre, blev mitt gamla aktiva jag, glad och pigg varje morgon, kroppen började fungera normalt. Sen kom ett sånt här skov i ett par dagar, nästa gång blev det ett par tre dagar. Nu är det i tvåveckorsintervall. Hm.

Jag undrar om det är återställning efter operationen, eller om den förstorade körtel de lämnade kvar i halsen är skyldig till dessa fluktuationer. Jag ska snart gå och ta prover för att utröna om jag har högt kalkvärde eller inte. Jag tänker ta provet under en av dessa symptomtoppar. Jag måste få veta hur det är, så jag kan ställa in mig på att kanske opereras igen. Usch.

Jag undrar ibland hur folk tänker, hur det kommer sig att de inte tänker ett steg längre. Ta till exempel maten. I Sverige har vi utbildade dietister som gått skola för att lära sig vad mat är och hur vi ska äta.

Till de som drabbats av diabetes ger dietisterna rådet att äta kolhydrater. Trots att de mycket väl vet att kolhydraterna är problemet för diabetiker. Kolhydraterna stimulerar deras sjukdom och ger dem mer symptom. Ändå pratar dietisterna om smörgåsar och potatis som bra och om fett som dåligt. Fett stimulerar ju inte diabetes och ger inget ökat insulinipåslag, och är då oerhört mycket bättre för kroppen som energigivare.

Nä, diabetikerna får rådet att äta just det som sänker dem, som så småningom ger upphov till mer medicin, mer problem, amputerade tår och dålig livskvalitet. Amputerade ben och en för tidig död är inte ovanligt för diabetiker. Den diet de får rådet att äta, gör viktminskning praktiskt taget omöjlig, ger dem hela tiden mer sug efter kolhydrater och sen klagar dietisten på att patienterna har svårt att hålla dieten?!!!

Det märkliga i sammanhanget är att dietisterna ju vet att kolhydrater är sockerarter. De vet att potatis består av sockerarter, vatten och lite vitaminer. De vet att bröd består av sockerarter. De vet att grönsaker är sockerarter. De vet att frukt är vatten, socker och en fin förpackning. Det jag frågar mig är varför ger de råd som de vet är farliga? Under 1900-talet har råden gett upphov till mer och mer diabetes, mer fetma och mer hjärt- och kärlsjukdomar.

Det enda svar jag kan komma fram till är att de fick lära sig i skolan att kolhydrater är bra. Och att de som tjänar stora pengar på vad vi äter, på kolhydratfrossandet, ser till att forskningen styrs åt deras håll.

Men hut går hem. Till slut går det inte att ljuga längre.

Det finns tre sorters mat. Protein, fett och kolhydrater. All mat innehåller en eller fler av dessa. Protein är byggstenar som kroppen gör muskler av. Fett används till att bygga hjärnan, nervceller och till energi. Kolhydraterna använder kroppen till energi och till att göra oss feta.

Språket betyder mycket här, att ordet fett betyder dels fettsyror i maten och i blodet, men också betyder fett på kroppen. Ändå är det två rätt skilda saker. Om de hade olika namn skulle det vara lättare att förstå. Eftersom de kallas samma sak så har vi satt fett på kroppen i samband med fettsyror i maten. Same same but very different.

Det är i själva verket kolhydraterna vi blir tjocka av. Det är kolhydraterna som gör oss till diabetiker och ger oss stroke, hjärt och kärlsjukdomar mm.

Människan har i historien ätit mycket protein och fett men väldigt lite kolhydrater. De fanns nämligen inte i mängder som gick att leva på innan vi började odla jorden och äta brödsäd – som är det farligaste som finns för oss i våra nutida matbutiker. Människan har i historien
varit smärt och muskulös. Fetman kom med odlandet och tillgången på mycket kolhydrater.

Det sätt att äta som jag uppfostrades med – “ta ordentligt med potatis, du får inte bara sitta och äta sovel, unge!!!” hade ingenting med nyttigheten i maten att göra, potatis är sockerarter och nästan ingenting annat. Nä, den svenska synen på maten styrdes av pengar. Protein och fett var något som bara fint folk hade råd med i tillräckliga mängder och man försåg de fattiga med potatis och bröd, för att man behövde arbetsfolk.

Numera äter jag en rejäl biff med brynt svamp och bearnaise-sås och struntar helt i potatisen. När jag åt potatis och sirapslimpa vägde jag väl runt 100 – 105 kg. Numera är jag nere på nånstans runt 75 och ska ner ytterligare kanske 10 kg. Lchf FTW!!

såg jag idag på Kostdoktorns sajt (www.kostdoktorn.se). Dvs en skiva
“nyttigt” bröd – inget bröd alls vore bättre, men okej – med massor med bregott, fet leverpastej i drivor och ett lass saltgurksskivor. Den såg god ut. Inte som dietistens macka med mycket kolhydrater och lite protein och nästan inget fett alls.

Faktum är att om en människa äter massor med fett och mycket protein och lite lite kolhydrater så går människan ner i vikt, får lättare att bilda muskler, slipper diabetes, slipper många andra vällevnadssjukdomar, samt får bättre ekonomi.
Grönsaker, frukt och bröd och MacMat är Dyrt!! Jättedyrt!

Protein+fett var det som människan åt på stenåldern, och det är det som nu levande nästan-stenålders människor äter och mår bra på. De sista människorna på denna stackars planet som fortfarande inte får hjärtinfarkt och väger truck.

Problemet med denna kunskap är att den orsakar vinstnedgång för livsmedelsINDUSTRIN. Denna industri som jag aldrig förstått vitsen med. Industri och livsmedel kan jag inte se på samma planhalva. Så jag hyser ingen empati för deras minskade vinster. Tvärtom.
Jag ger hellre mina matpengar till bönder som odlar och föder upp utan konstgödsel och säljer råvarorna till affärer, istället för till industrin.
Laga mat kan jag göra själv, det behöver jag ingen industri till…

Jag hittade också en magisk fåtölj, hemma hos Bertil Lind ,en fåtölj som tycks växa…eller är det Bertil som krympt??
^^
Bertils blogg.

Igår var jag i magmaskinen och provade att träna försiktigt men enligt instruktionerna. Det fungerade och ryggskottet verkar vara avklarat.
Jag väntade till idag för säkerhets skull, sånt kommer ju gärna dagen efter, men nu är det kväll och ryggen känns okej, så…

Gör om, gör rätt, fungerar.

I söndags fick jag ryggskott. Jag klev ur sängen, gick till köket för att sätta igång tevatten och när jag böjde mig för att ta vattenkokaren, så small ett skott genom gryningsljuset in i min rygg. I alla fall kändes det som om nån sköt mig i ryggen, precis i svanken. Jag förstod varför det kallas ryggskott. Jag är rätt så härdig mot smärta, men där i köket sa jag -Ajj!! högt och tydligt. När smärtan hugger till mjuknar benen och det känns som om man tappar andan och börjar falla. Huga.

Jag har en teori om att jag använde magmaskinen på gymmet på fel sätt och på så vis själv orsakade skottet.
Min särbo fick massera ryggen på mig, vilket faktiskt tog bort smärtan
och den har inte kommit tillbaka. Men jag har hållit mig från magmaskinen sedan dess. Jag gjorde en genomgång med tränaren i torsdags och idag ska jag på gymmet och använda magmaskinen på rätt sätt. Förhoppningsvis blir jag inte skadad igen…

Jag var på gymmet igår, – är där varannan dag – och efter träningen träffade jag huvudtränaren i receptionen, när jag väntade på att min kompis skulle byta om så vi kunde gå och fika. Vi började prata och jag ställde nån fråga och fick en hel utredning till svar.

Han berättade att när man tränar ska man ha en tidsperiod under vilken man gradvis tränar upp sig, ökar vikterna och når en formtopp.
En lagom period är 6-8 veckor. När man gjort det, bryter man träningen, börjar om från början, med lite högre vikt än man hade vecka 1, och gör samma sak igen. Man slutar på lite högre vikter än första träningsperioden, sedan börjar man om igen…

På så sätt får musklerna vila, muskelbyggnaden stärks och man slipper dödläge där inget händer, man slipper skada sig för att man belastar för mycket, ändå höjer man prestationen ett snäpp för varje träningsperiod.

Han berättade också att träningen ger 50% av resultatet när man bygger muskulatur, kosten ger de andra 50%. Det är viktigt att tänka på vad man äter och hur mycket kalorier det ger. Protein behövs när man tränar, muskler byggs av protein. Man får sin energi antingen genom fett eller kolhydrater.

Jag drar slutsatsen att bra kost behövs när man lever. ^^
Och att träningen är en cykel, inte ett linjärt tänk. En cykelformig process är mycket mera logisk, allting biologiskt är cykler. Linjärt tänk fungerar i matematiken och i utopier. Allting annat behöver andas, vila, dö för att bli starkare, återuppstå, växa, födas på nytt. Så även muskler…

Jag har på senare tid träffat ett par olika personer som jobbar i vården och som jag träffat som patient. Båda mötena blev katastrofer och jag undrar varför.

Jag vet ju förstås varför, de behandlade mig som en mindre vetande, nån som man talar till och inte talar med. Detta accepterar ju inte jag så jag gjorde min inställning klar och det slutar med att jag inte får någon vård. Så långt inga frågor.

Men varför. Varför finns det så många inom vården som bemöter sina patienter som om de är dumma djur? Det är ju faktiskt en stor procentandel, om jag tänker igenom alla mina kontakter med vårdpersonal. Även när det gäller andra människors kontakter med vården ger samma resultat, så det är inte bara jag som upplever det. Jag har sett det i hur vården behandlade min far, min mormor, mina kompisar och mina barn. I dessa fall finns jag med så jag strider för mina närmastes rättigheter och ibland blir det jättebra, ibland mindre bra. I alla dessa fall hänger det inte på rättigheter enligt lag eller praxis utan på den inblandade vårdpersonalens personliga åsikter.

I mitt eget fall så slutade båda dessa sista kontakter med att ingen vård förmedlas. I det ena fallet för att jag vägrade att låta mig förödmjukas och i det andra fallet för att personen vägrade tycka att jag behövde vård. Men en annan vårdinrättning, Orups sjukhus, hade beställt vården, i båda fallen. I båda fallen borde Orup fått ett remissvar men jag vet att inga såna har skickats. Egentligen är det ganska sanslöst hanterat, men för mig framstår det som om det är så vanligt och så vardagligt för dessa personer, att de inte ens kommer att komma ihåg mig om två veckor.

Jag undrar hur det kommer sig. Om det är jobbet som är så jobbigt att man blir hårdhudad och cynisk, eller om det finns praxis uppifrån att patienter är dumma i huvudet och inte behöver vara med och bestämma om sin egen vård. Trots lagstiftningen i ämnet som säger tvärtom, vi äger vår journal och vi bestämmer om vilken vård vi vill ha.
Lagen räcker inte till om viljan inte finns hos de som ska utföra vården.

Kanske man ska börja inse att vård är i första hand en personell fråga och inte en teknisk sådan. Att de anställda är vårdens största tillgång och de bör skötas med varsam hand, få bra lön och bra förutsättningar, för att bra vård ska kunna bli till.

Jag har ju aldrig tränat förut, jag har aldrig provat hur musklerna känns när man tränar. Jag har upptäckt att jag inte får träningsvärk, trots att jag tar i allt som går och tar den tyngsta vikt jag klarar av att överhuvud taget rubba. Det gjorde jag igår. Idag har jag ingen träningsvärk, inte minsta lilla känning. Får inte alla träningsvärk? Jag undrar om man kan träna upp musklerna om man inte får träningsvärk. Om nån vet svaret, vore jag tacksam att få det. : /